Lundehunden användes till att leta upp, apportera och lämna av lunnefåglar till sin förare.  För att gör det, krävdes det mod och kraft.  Lunnefåglarnas näbbar är mycket kraftiga och kan nypas hårt.  Att därefter ta sig tillbaka ut genom hålorna balanserande på de smala klippkanterna, medan de bar en tung fågel i munnen, kan inte ha varit lätt. 

Lundehunden är enligt rasstandarden vaksam, energisk och livlig.

Vaksam stämmer i allra högsta grad på Lundehunden.  Om man möter främmande människor så brukar hundar skälla och sedan försöka skrämma iväg faran.  Men om främlingarna är kvar så försöker Lundehunden ta kontakt med desamma.  Andra hundar brukar bli arga och bitas, men inte Lundehunden.  Den tycker om att hälsa på människor och blir klappad och ompysslad.

Den Norska Lundehunden är vänlig och lätt att komma i kontakt med.  Främlingar som kommer på besök möts ofta av skall, men så fort de har kommit innanför dörren så viftar de svansen och tycker att det är jättekul.

Det är viktigt att komma ihåg att aldrig stressa på Lundehunden, när den vill ha tid att titta och ta in en ny situation.  Det kan vara så enkelt som att en lastbil stannar lite längre fram på gatan.  En Lundehund vill kolla av det okända innan den fortsätter.  Om man försöker stressa på den så fäller de ut alla 4 tassarna och tar spjärn emot marken.  Får den några ögonblick på sig så är den redo att fortsätta.

Lundehunden behöver få en mycket nära relation till sin ägare, både för att rätt utveckla sin personlighet, men viktigast av allt: För att bli en glad och harmonisk hund.

Det jag tycker är bäst med Lundehunden är att den är kelig och trogen.